<3

Direkt när jag kom in i kyrkan igår, direkt när jag såg alla ljusen som var tända och fotot på dig så svämmade mina ögon över. Jag grät och grät och grät. Släppte ut allt, alla tankar, minnen och alla känslor. Det var så fruktansvärt hemskt att se bilden på dig - den fina, fina bilden på dig. När du ser så glad och fri ut, och sitter på en gräsmatta. Alla grät för din skull, för alla har vi förlorat en underbar vän.

Marie spelade och sjöng till minne av dig, Johan pratade varmt om dig och hur du var som person. Jag grät och grät, tårarna tog aldrig slut. Och att se alla mina vänners ansikten - helt förkrossade av sorg och saknad, det gjorde så ont. Jag kan inte förstå att vi har förlorat dig, Malin.
Alla kramades, stöttade varandra, grät på varandras axel, höll varandras händer och försökte trösta varandra så gott det gick. Men det går inte, för du kommer inte tillbaka och det är bara det som kan få oss att må bra igen. Malin, varför just du? En liten olycka... Som gick så långt. Jag kan inte förstå det. Men det blev så verkligt i kyrkan igår, jag förstod att det var på riktigt och det var så fruktansvärt. Jag vill vakna upp ur denna mardrömmen och jag vill se dig sitta i soffan, först av alla på måndag på teatern, och vara så där äckligt positiv som bara du kan. Jag vill att du ska finnas kvar.... fan fan fan fan. Detta är så fruktansvärt hemskt.

Vi skrev om dig i en minnesbok, alla skrev ner sina känslor och sin saknad. Och vi tände ljus för dig. Och jag bad till Gud om att du har det bra nu, att du är på ett bättre ställe.
Nu rinner tårarna igen, åh älskade Malin. Jag saknar dig så.
Kom tillbaka!